Många har säkert tänkt tanken att skriva en bok. För vissa, kanske en plötslig ingivelse som försvunnit lika snabbt som den kommit medan för andra kanske ett frö som sakta grott och fortfarande gror. För min del fanns ganska tidigt tankar på att skriva och jag hade några påbörjade idéer i byrålådan redan som student, även om jag på den tiden ärligt talat inte var särskilt intresserad av litteratur. Även om jag läste en del böcker föredrog jag att se på film. Ibland hände det dock att jag fick tag i en sådan där bok som fick mig att skratta eller gråta, eller som jag bara inte kunde lägga ifrån sig av andra skäl. Vilken fantastisk känsla!

Innan jag började skriva min vikingaroman hade jag läst en hel del böcker som inte fick mig fångad. Om det berodde på min bakgrund, mina preferenser eller att jag helt enkelt inte förstod den litterära storheten i dessa böcker kan vi låta vara osagt. Samtidigt är det såklart orimligt att tro att alla böcker ska tilltala alla läsare. Hur som helst, böcker som jag inte uppskattade var en bidragande anledning till att jag bestämde mig för att skriva en bok helt på mitt eget sätt. Hur svårt kan det vara?

Ja, och vad skulle jag skriva för bok? Till en början hade jag ingen historia i huvudet, inga idéer eller uppslag alls. Trots att jag var nybörjare hade jag vett nog att inse vissa av mina begränsningar. Att skriva om något jag inte hade några kunskaper om avfärdades genast. Ganska snabbt föll mina tankar på vikingatiden. Jag hade läst många vikingaromaner såsom Röde Orm, Njals saga, Egil Skallagrimssons saga och Gunnlaug Ormtungas saga. Dessutom hade jag alltid fascinerats av nordiska mytologi. Inom den här genren stod jag åtminstone inte på ruta noll! När jag tänkte vidare insåg jag att jag i allmänhet ofta gillade historiska romaner. Dessutom tyckte jag att det fanns alldeles för få romaner om vikingatiden. En vikingaroman får det bli! Men hur börjar man?

När jag väl satte mig vid tangentbordet hade jag lyckligtvis fått en tanke i huvudet. Det var som en filmscen som inleds med att man ser någon som håller på att bli hängd i ett träd. Perfekt, tänkte jag och började skriva. Trettio minuter senare var jag klar med den scenen. Jaha, och hur ska jag fortsätta?

Det här var sommaren 2005. Jag satt ute i min sommarstuga med min fru Sigrid framför mig. Våra små barn låg och sov. Vad ska jag skriva om? Utan att fundera alltför länge bestämde jag för att berättelsen skulle handla om vikingakvinnan Sigrid som blev hövding för en by. Kanske inte jättefantasifullt, men jag kände att jag inte ville fastna i grubblerier. Jag ville skriva vidare! Boken fick arbetsnamnet Sigrid Gråhåra. Inte för att min fru var gråhårig (då), utan mest för att jag tyckte det klingade bra.

Ganska snabbt fick jag ihop en cirka fyrtio sidor. Efter det tog det stopp igen. Jag hade beskrivit huvudkaraktärerna och miljön runt Uppsala. Jamen, vad ska egentligen hända? Ett antal idéer hade börjat formas, men jag kände redan här en oro för att historien skulle börja spreta. En stund av grubbleri var ofrånkomlig. Jag hade bestämt mig för när historien utspelade sig och nämnt Erik Segersäll som var kung då. För att komma vidare började jag läsa in mig på de historiska händelser som fanns dokumenterade runt den tiden. Jag köpte populärvetenskapliga böcker om vikingatiden, lokala forskningrapporter som fanns på Gamla Uppsala Museum om farleder, fornlämningar, boplatser och personer. Nu hade jag i alla fall lite material att inspireras ifrån!

En sak jag bestämde mig för tidigt var språket. Jag ville ha en lätt ålderdomlig känsla i läsningen utan att för den skull skrämma bort unga läsare. Vad jag gjorde i viss utsträckning var att jag valde ålderdomliga ord som jag gissade att en yngre publik ändå skulle förstå, antingen av ordet som sådant, eller av sammanhanget. Jag valde också aktivt bort alla moderna ord såsom flexibel, klockren och stabil. Även utförliga beskrivningar av våld och sex valde jag bort. Dels för att jag aldrig själv har känt att det tillfört något, och dels av omtanke för en yngre publik. En sak som var utmanande var min ambition att skriva något som får läsare att skratta. Humor är sannerligen inte lätt eftersom det är så individuellt. Jag bestämde mig också för att berättelsen skulle ske i kronologisk ordning med begränsat antal parallella handlingar. Korta kapitel var något jag alltid själv uppskattat. Eftersom jag är kvällstrött brukar jag sällan orka läsa mer än åtta sidor innan jag släcker sänglampan.

En viktig faktor för mitt skrivande var att jag var föräldraledig med vårt tredje barn senare under hösten 2005. Efter att ha lämnat de två äldsta barnen på förskolan somnade alltid Ingefrid i vagnen under den korta promenaden hem. Hon sov, hör och häpna, ungefär fyra timmar i sträck varje dag. Det hade aldrig hänt med våra två förstfödda, Astrid och Arvid. I princip varje förmiddag satt jag och skrev tills vagnen började röra på sig. Bortsett från historisk efterforskning satsade jag på att skriva så mycket jag kunde. Många dagar blev det runt två tusen ord vilket jag var nöjd med. Den texten var visserligen att betrakta som ett råmaterial, som jag var tvungen att läsa om och skriva om, men det kändes helt ok. Att justera en befintlig text var betydligt lättare än att skapa, och det krävde inte alls samma koncentration.

En bit in under hösten tilltog behovet av struktur och jag tog fram en första synopsis. Den bestod av en punktlista med cirka fyrtio viktiga händelser. Det funkade till en början bra och gav mig en riktning, men allt eftersom kände jag ett starkare behov av att få en tydligare uppfattning om hur lång boken skulle bli och om jag skulle orka skriva om allt som jag hade tänkt ut. Det jag gjorde var att jag skrev upp rubrikerna på samtliga framtida kapitel och några korta rader om vad som skulle hända i varje kapitel. Efter att det var gjort stod det klart att jag inte kunde skriva om allt jag hade tänkt. En historisk händelse som var inspirerande var Slaget vid Svolder där Olav Tryggvason stupade i kamp mot Olof Skötkonung och Sven Tveskägg. Det skulle vara kul att skriva om det från ett sidoperspektiv. Med visst vemod valde jag ändå att sätta punkt innan det slaget. Boken skulle bli för lång, och dessutom hade jag inte någon riktigt bra idé om vad som skulle hända därnäst.

Den första delen blev klar under föräldraledigheten efter drygt tre månader, i december 2005. Sigrid gillade det jag skrivit, men jag vill få lite mer synpunkter. Jag skickade över det jag skrivit till min goda vän Peppe och hans fru Karin och fick tummen upp även av dem. Det var uppmuntrande. Jag påbörjade den andra delen direkt efter det. Den andra delen tog lite längre tid. Att hitta tid att skriva på kvällar och helger var inte lätt vid sidan av arbete och tre små barn. Det gick, för vi brukade få dem i säng hyggligt tidigt på kvällarna, ofta före klockan åtta. För att inte förlora tempo började jag utveckla kommande kapitel genom att skriva på lappar på tåget under min pendling till Stockholm.

Det gav mig material till kvällarna när jag skrev. Jag kunde bara skriva om jag var pigg och visste att jag kunde få en eller ett par timmar ostört. Eftersom jag är kvällstrött blev det långt ifrån alla kvällar. Att skriva är lite som att programmera mjukvarukod. Man måste gå in i en annan värld där man har alla karaktärerna och händelserna, eller variablerna och funktionerna, i huvudet. En distraktion kunde rasera den världen likt ett korthus. Ganska många kvällar då jag inte orkade skriva satt jag och läste och surfade om vikingatiden. Efterforskningen tilltog med historiska personer, farleder, nordisk mytologi, kristendomens utbredning, runstenar, kläder, smycken, medicinalväxter, längd- och viktmått och inte minst historiska ortsnamn. Det sista var inte lätt. Ett exempel är nuvarande Skottland. I slutet på 900-talet fanns där flera olika folkslag som hade olika namn för regionen. Hur som haver. I slutet på 2007 blev jag klar med den andra delen.

I takt med att barnen blev äldre blev nattningen senare och senare, dvs mindre tid för skrivande på kvällarna. Dessutom blev Sigrid gravid för fjärde gången. Det var en pojke och vi beslutade att han skulle heta Ingemar, samma namn som en av mina huvudkaraktärer. Visserligen också samma namn som hans morfar och morbror hade i andranamn, men ändå…

Med fyra barn bromsade tempot på bokskrivandet upp betydligt. Jag vill understryka att jag har varit fast besluten att färdigställa projektet sedan dag ett. Jag bara skulle slutföra projektet! Det var inte förrän 2010 som jag blev klar med den avslutande tredje delen. När jag nu säger ”klar”, så kanske ni fattar. Just det, nästan klar…

Glad i hågen gjorde jag en snabb rättstavning, printade jag ut ett antal exemplar och skickade iväg till fyra etablerade förlag (Bonnier, Norstedts, Bromberg och Piratförlaget). Det högg inte som jag hade hoppats på. Att bli refuserade var såklart väntat, men likväl en besvikelse. Jag hade hört att Bonnier tog emot runt 5000 manus per år och endast antog en handfull debutanter, så sannolikheten var cirka en på tusen.

Refsueringen tog inte knäcken på mig. Jag hade hört hur andra kända författare såsom J.K. Rowling och Stieg Larsson hade blivit refuserade ett otal gånger och verkligen fått slita för att få sina böcker publicerade. Själv skulle jag aldrig orka med det. Men boken måste ju publiceras! All den tid jag hade ägnat kunde under inga omständigheter sluta med att allt hamnade i en byrålåda och glömdes bort. I samma veva hade jag fått upp ögonen för entreprenörskap. Efter en diskussion hemma beslutade Sigrid och jag att vi skulle skapa vårt eget förlag, dels för att säkerställa att min bok blev utgiven, och dels som en rolig sidoverksamhet som entreprenörer. Sigrid hade även eget material till ett barnboksprojekt. I oktober 2011 gick vi på en förlagskurs i Stockholm som arrangerades av Medborgarskolan. Intressant och inspirerande! Bland annat diskuterade vi haikuböcker, som i förlängningen kom att leda till en annan utgivning, men det är en annan historia…

Efter kursen gjorde vi slag i saken. I november 2011 grundade vi aktiebolaget Makapar Media. Det kändes stort, och bra. Jag hade hört att avtalen som de stora förlagen erbjuder debutanter var väldigt förmånliga för förlagen. Att bli publicerad av något större förlag skulle såklart vara hedervärt och skönt, med draghjälp kring korrekturläsning, formgivning, tryck, försäljning, marknadsföring, distribution mm. Men att sälja sin själ kändes inte lika lockade, att inte kunna bestämma om fler utgåvor skulle tryckas eller kunna påverka om en radioteater skulle sättas upp eller inte, för att inte tala om en eventuell filmatisering! Ensam är bästa dräng, tänkte jag (även om jag inte var helt ensam då min fru alltid varit väldigt positiv och stöttande i bokprojektet). Med det nystartade bolaget kändes en publicering nära! Att det de facto skulle ta ytterligare tio år fanns inte på kartan.

Eftersom jag inte hade fått napp från något av de etablerade förlagen tänkte jag att det kunde vara bra att ändå låta några professionella ögon granska mitt manus. Under hösten 2012 övertalade jag min granne och tillika förlagsredaktör Kajsa att läsa igenom. Även om Kajsa huvudsakligen arbetade med facklitteratur fick jag en del viktiga punkter som återkoppling, varav en som sved. Hon sade att hon inte förstod karaktärernas agerande. ”Det känns som om du som författare är Gud och flyttar runt dem som spelpjäser”, sade hon. Mäh! Jag som hade tänkt ut alla karaktärerna utan och innan. Kunde det vara så att karaktärernas personligheter bara fanns i mitt huvud och inte återspeglades i texten? Hmm, jag läste igenom och insåg att hon hade en poäng. Dessutom frågade hon vilken titel boken skulle ha. Ingen aning. Första omarbetningen började här.

Nu började det gå trögare. Att skriva om något man redan hade lagt ner hundratals timmar på var mentalt krävande. Och vissa ändringar kunde leda till att jag var tvungen att gå igenom vad alla hade sagt och gjort för att undvika logiska kullerbyttor. Inte nog med det, jag upptäckte även saker jag själv hade tänkt ta med eller ta bort, men som jag hade glömt. Jobbigt! En sak som höll mitt mod uppe var att jag då och då skrattade när jag läste om det jag hade skrivit. Kalla mig självgod, eller vad ni vill, med det gav lite energi eftersom jag kände att jag hade lyckats få till en del roliga delar.

Bokens titel plågade mig en aning. Hittills hade jag arbetsnamnet ”En vikingasaga om Sigrid Gråhåra”, men Sigrid var inte en entydig huvudkaraktär. I mars 2015 tog jag bort ”Sigrid Gråhåra” och kortade ner arbetsnamnet till ”En vikingasaga”. Den riktiga titeln fixar jag sen…

Drygt tre år senare var omarbetningen klar och boken var enligt min uppfattning i ett klart bättre skick, men jag kände att det fanns mer förbättringspotential. Jag hade förstått värdet av konstruktiv kritik. Hemma på gatan har vi en bokcirkel med två andra familjer. I januari 2016 tog de sig an min bok. Den här gången fick jag också bra synpunkter, men inget som sved! Därefter påbörjades den andra omarbetningen.

Efter bokcirkelns kommentarer började jag se ljuset i tunneln. Sedan Makapar Media hade bildats hade jag lärt mig att göra skattedeklarationer, momsdeklarationer och årsredovisningar. Att skriva förvaltningsberättelser hade blivit en sport för mig där orden planering, omarbetning och strategiarbete var huvudtemat. Jag hade pratat med Kajsa om en andra redaktörsvända, men hon tackade nej. I stället hänvisade hon till en branschkollega som kikade igenom första delen i juli 2018, men hon kände inte riktigt att vikingaromaner var hennes område, och tackade också nej. Men hon gav mig ändå en del bra tips efter att ha läst igenom första delen. Dessutom hade jag själv noterat vissa ord som jag var benägen att använda lite för ofta. De orden var så, då och som. De behövs, men förekom lite för ofta. Jag körde igång en tredje omarbetning. Den här gången var arbetet mindre än de två tidigare vändorna, men också tyngre, eftersom jag hade börjat bli rätt less på min text. Att tvätta bort överflödiga ord och talspråk var mentalt krävande. Men ljuset i tunneln sken allt starkare och höll ångan uppe.

Våren 2021 var jag äntligen klar med mitt arbete. En rekommendation jag hade fått från Kajsa var att anlita en professionell korrekturläsare. Att ge ut en bok med stavfel, oklara syftningar och andra missar skulle riskera att sänka läsupplevelsen. Sagt och gjort utnyttjade jag Kajsas kontakter. Formgivaren Daniel tipsade mig om Annika som tog sig an uppdraget. I maj 2021 var hon klar. Parallellt hade även Daniel börjat formge boken. Nu återkom den stora frågan – Vilken titel skulle boken ha? Gah! Boken hade som sagt ingen entydig huvudkaraktär, ingen geografisk centralpunkt och inget speciellt tema. Jag försökte tänka i generiska termer såsom Borta med vinden, men lyckades inte komma på något bra. Efter mycket grubbleri lät jag den aktuella arbetstiteln bli den riktiga titeln – ”En vikingasaga”. Det är en tydlig titel. Boken handlar om vikingar och det är en saga. Det blir nog bra, tänkte jag. I hast ritade jag även två kartor till boken, en över Europa och en över Norden. Det är något jag själv ofta uppskattat när jag läst historiska romaner där okända ortsnamn och platser anges. Jag lade även till en sida med ”Författarens kommentarer” där jag säger att jag inte gör anspråk på att korrekt återge historiska händelser, personer, etc. Anledningen är att dokumentationen och bevisen kring historiska händelser vid den här tiden är ytterst begränsad. Jag såg även framför mig en syrlig kommentar från Dick Harrison om mig som amatörforskare eller något annat mindre smickrande. Visserligen skulle det kunna uppfattas som något riktigt positivt att en historieauktoritet som Dick kommenterade mitt verk, men ändå. Trots att jag ägnat en hel del tid åt efterforskning så spelar det ingen större roll för boken eftersom det trots allt är en påhittad saga som syftar till att roa och underhålla.

I juli 2021 fick jag till slut leveransen från tryckeriet på 500 exemplar. Vilket lyckorus! Känslan över att lyckats gå i mål var fantastisk. Kanske var det värt alla år och timmar som hade gått. Efter att den initiala berusningen hade lagt sig mindes jag rekommendationerna från förlagskursen, att hålla nere första upplagan, att även etablerade författare kan ha svårt att sälja 500 ex. Äh, nu kör vi!

Mats Klaar, 2021-10-21